Att hantera relationer med AuDHD-partner (autism + ADHD)

Vi människor är i allmänhet duktiga på att förvalta resurser – och på att se till att resursutbytet sker på ett rättvist sätt.

Förhållanden med en eller två partners med neurologisk mångfald medför sina egna unika utmaningar, men också unika belöningar.

Just för mig var detta nya sätt att se på saken väldigt viktigt.

Romantiska relationer ska egentligen vara fria från överväganden och förväntningar kring utbyte av resurser … men så är det inte riktigt. Åtminstone inte för mig, och jag misstänker att det gäller för de flesta.

Den kalla

Föreställ dig följande scenario:

Du kommer hem från jobbet, trött. Din partner, som just nu egentligen ska söka jobb, har inte lagat middag än. Det ser ut som om en bomb har slagit ner i lägenheten. Hen skickar en kyss och säger att hen ska gå ut med sina vänner och ta en kall öl.

Är din första tanke: “Åh, de har en neurologisk avvikelse och behöver verkligen den där vilopausen. Jag borde ställa upp för dem?”

Eller: “De har använt den där ADHD-ursäkten en gång för mycket. Det de behöver är inte en kall öl, utan en ordentlig spark i baken för att väcka dem!”

Förväntningar

Det finns vissa dolda förväntningar i människors liv; om jag lyssnar på dig, kommer du att lyssna på mig senare. Om jag ställer upp för dig i en situation och verkligen anstränger mig, kommer du att ställa upp för mig senare.

Dessa förväntningar medför vissa problem:

• Det finns människor som i viss utsträckning saknar kognitiv eller affektiv empati. Ett exempel på det första är personer med autism – när de väl förstår att du är sårad kommer de att känna empati, men de kanske inte kan tolka sociala situationer. Ett exempel på det andra är narcissister – de förstår visserligen att något sårar dig, men känner sig kanske inte alltid “dåliga” över det eller kan inte alltid sätta sig in i dina känslor.
• Om du förväntar dig att den andra personen ska agera på ett mycket liknande sätt, kanske du inte utnyttjar dennes styrkor. (Faktum är att anledningen till att hen behövde ditt stöd från början kanske just är att man inte utnyttjar hens styrkor!)
• Den andra personen kanske hade behövt din hjälp på ett annat sätt, eller kanske inte ens ville ha hjälpen från början – vilket nu innebär en extra börda för hen, eftersom hen måste ge hjälp i gengäld för hjälp som hen egentligen inte ville ha.

Att förmedla sina förväntningar och sin egen känslomässiga inställning till den aktuella situationen är ett mycket viktigt steg. Det är också viktigt att lyssna på den andra personens synvinkel.

Det är inte säkert att de kan göra detsamma. Även om de är villiga och kapabla att göra det kan det ta lite tid för dem att ändra sina vanor.

Fördelar med neurodiversitet

Det finns dock en viktig punkt att beakta: I det ovanstående resonemanget försöker du “hantera skillnader som beror på neurodiversitet”; du försöker ta hänsyn till dina egna behov och kommunicera med personen. Med tiden kan detta leda till en känsla av att en person med neurodiversitet är en börda, någon som behöver extra omtanke.

Kanske som någon som sitter i en slags “psykisk” rullstol och som behöver särskilda “psykiska” ramper – till exempel i form av dina omtänksamma ord.

Detta synsätt kan med tiden leda till bitterhet och utbrändhet.

Även välmenande partners kommer ändå att göra en mental avvägning i sitt huvud … bidrar den här personen till mitt liv eller drar den ifrån?

Om de fokuserar på skillnaderna i situationer som dessa, där det krävs extra kommunikation, kommer de i slutändan att dra slutsatsen att de måste “offra” sig själva för den andra personen. Och det är verkligen ohälsosamt – att ge av sig själv och ständigt känna att man ger mer än man får tillbaka.

En utmärkt och ingående artikel av Bridgette Hamstead – “AuDHD:s guide till kärleksrelationer och äktenskap” gav mig en mycket intressant synvinkel på detta:

Personer med neurodiversitet bidrar med sina egna styrkor till relationen! Man kan faktiskt se utmaningarna som ett “inträdespris” för att få ta del av de unika styrkorna.

Genom att se på relationen på det här sättet återställs balansen, vilket är absolut nödvändigt för att kunna upprätthålla en långvarig relation med en vuxen person med god psykisk hälsa.

Det handlar om en övergång från en viss typ av värden och fördelar till en annan typ av värden och fördelar.

I vårt exempel bör den som kommer hem från jobbet kunna se både sig själv och sin partner tydligt:

• Bidrar partnern på något sätt som hen inte omedelbart märker i den situationen? Till exempel genom att ge starkt känslomässigt stöd?
• Har partnern empati (kanske när situationen förklaras för hen)? Är hen villig att göra anpassningar från sin sida?

Med andra ord: Kan de se mig? Men också: Kan jag se dem? Utbyter vi verkligen energi och stöttar vi varandras behov?

Sidnot

Jag rekommenderar varmt att man läser “AuDHD:s guide till kärleksrelationer och äktenskap” för alla som är i en relation med en person som har AuDHD (autism och ADHD); där kommer det att gå in mer ingående på hur man hanterar sådana relationer än vad jag kan göra i det här korta blogginlägget.